Lucia

Lucia och tomten

Tomten:
Var kommer Du från, Du vitklädda mö, 
med strålande ljus kring Din hjässa.
Din dräkt är så vit som nordlandets snö, 
Du strålande sagoprinsessa.

Lucia:
Jag föddes av sagor och sägner en gång, 
när furorna sjöngo sin eviga sång,
bland urtidens skyhöga fjäll.
Av solen som föll genom grenarnas snår, 
blev flätat en gyllene länk i mitt hår.
Mitt öga fick färgen av himmel och sjö, 
min klädnad är spunnen av fallande snö,
en skymmande midvinterkväll.
I tindrande natten vid månskärans glans, 
lev satt kring min panna av stjärnor en krans.
Så trädde jag fram och blev älskad och känd 
om Sankta Lucia, en kärlekslegend.

Tomten:
Så vandrar Du än med Din lysande skatt 
av värme och ljus i den mörkaste natt
när jorden står frusen och hård.
Men då Du har gästat i koja och slott,
där spirar och växer i spåren Du gått
en doftande rosengård.
Du höjer Din trollstav, och julljusens bloss 
de tindrar ur fjärran på nytt emot oss.
Vi höra ur vardagens möda och id 
hur julklockor ringa till helg och till frid.
Var hälsad, välkommen Lucia.